"Jag lärde mig bli läst och prata om mina texter."

Stort grattis till utgivningen av din bok "Borde vara tacksam"! Hur känns det nu?

Tack så mycket! Nu har det ju gått ett tag sedan den släpptes, så livet har verkligen återgått till sitt vanliga lunk. Skönt på många sätt, tycker jag, även om det såklart var väldigt kul med allt ståhej kring lanseringen.

Vill du berätta lite kort om boken?

Borde vara tacksam är en relationsroman om en ganska sårig far- och dotterrelation. Den handlar om pappa Mizan, som mest driver omkring och saknar sitt hemland, sin döda hustru och den dotter han inte längre förstår sig på. Efter ett nervsammanbrott tvingas han delta i en samtalsgrupp för att lära sig tänka positivt.

Och så handlar den om Nadira, som bor i London, precis dumpat sin kille och försöker lista ut vem hon egentligen är, samtidigt som hon försöker ta hand om sin pappa på distans. De här karaktärerna blev ett sätt för mig att undersöka frågor och teman jag själv fundrar mycket på: mellanförskap, krocken mellan första- och andra generationens invandrare, småstadsideal jämfört med livet i en metropol, identitet och så vidare. 

Du har tidigare gått skrivarkurs här på författarskolan. Hur upplevde du det och vad har det betytt för dig och ditt skrivande? 

När jag sökte till Jakobsbergs folkhögskola hade jag ett råmanus till min debutroman. Texten var långt ifrån färdig, men jag hade kommit till en punkt där jag inte riktigt visste hur jag skulle gå vidare, eller om det ens var värt att fortsätta kämpa vidare med det. 

Såhär i efterhand tror jag att det framförallt var två saker jag fick med mig efter kursen. Det ena är att jag verkligen lärde mig att bli läst och prata om min text med andra genom textutbytet i smågrupperna. Efter kursen har jag fortsatt att byta texter med en deltagare (numera vän) och hennes stöd har varit helt avgörande för att den här boken ens blev klar. 

Det andra var att jag faktiskt började våga ta mitt skrivande på lite mer allvar och inte bara som en hemlig, lite skämmig hobby. Jag minns att det var en ganska omtumlande upplevelse att gå på slutseminariet och inse att det finns så många som verkligen vågar ta sitt skrivande megaseriöst - typ folk som tagit ledigt för att skriva! Jag hade liksom inte fattat att man får göra så.

För mig var textbytet och deltagarsamtalen enormt värdefulla, men jag lärde mig också att moment som gemensamma skrivövningar eller att följa regler från skrivhandböcker verkligen inte är min grej.  

Är du intresserad av  kursen Sonia gick? Läs mer här.

************************************************************************** 

Sonia Hussain Foto: Gabriel Liljevall

Fakta: Sonia Hussain

Ålder: 32.

Yrke/sysselsättning: Innehålsstrateg.

Bostadsort: Berlin.

Tid på Jakobsbergs folkhögskola: Höstterminen 2021.

"Mizan och hans dotter Nadira befinner sig hundratals mil från varandra, både geografiskt och kulturellt. Mizan saknar hemlandet, sin döda hustru och den dotter han inte längre förstår sig på. Efter ett nervsammanbrott tvingas han delta i en samtalsgrupp för att lära sig tänka positivt.

Samtidigt, i London, har Nadira precis dumpat sin kille. Hon är 30, bostadslös och äger inte ens några bestick. När Nadira träffar Camilla inser hon att det liv hon vill leva är ännu längre bort från Mizans ideal än hon tidigare trott.

Under julledigheten hemma i Sverige förvärras konflikterna och snart briserar tillvaron. Men ibland kommer hjälp från oväntat håll."

(Citat från förlagets webbplats.)

LÄS MER OM FÖRFATTARSKOLANS KURSER 

• Skriv!–Berättande facklitteratur

Distans, deltid, CSN.

• Skriv!–Projekt: Skönlitteratur

Distans, deltid, CSN.

• Skriv!–Poesi, Prosa, Dramatik

På plats, heltid, CSN.