"Jag nästan ljög mig in på utbildningen"

Vi hörde av oss till Donia och ställde några korta frågor.

Stort grattis till boksläpp och romandebut! Hur känns det nu?

Tack! Alla känslor kring boksläppet känns faktiskt väldigt abstrakta. Men jag borde säga att det känns underbart, kul, pirrigt, vidrigt, läskigt, med mera, eller hur? Och jag känner nog det också,  men jag vet inte riktigt på vilket sätt,  det finns ett rättså abstrakt lager över alla känslor kring boksläppet. Som att det inte riktigt handlar om mitt boksläpp.

Kan du berätta lite om boken?

Ya Leila är en samtidsroman om två unga vuxna, Leila och Amila, skriven ur Leilas perspektiv. Den handlar om stark, öm och hård vänskap. Många kritiker hävdar att den handlar om graden av hur mycket de vill släppa kontra hålla kvar vid sin kultur, vilket jag inte håller med om: jag upplever inte att det handlar om deras kulturella bakgrund utan snarare om att rasifieras i Sverige, om att å ena sidan tvingas handskas med vita medel- och överklass-feminister som håller på med symbolpoliska aktiviteter, å andra sidan bevittna sin familj som varit indragen i politisk kamp på liv och död. Romanen handlar om att försöka navigera i sig själv och i relationer, samtidigt som den yttre världen tränger sig in.

Du har tidigare gått här på författarskolan. När du bestämde dig för att söka till kursen, vad var det du tänkte att du behövde hjälp med?

Jag tänker avslöja att jag nästan ljög mig in på utbildningen. Jonas (lärare och ansvarig för JF:s projektkurser) ringde till mig och sa ”Hej du har kommit in på skolan, visst är det den där festscenen som är ditt projekt?” Jag kunde inte riktigt minnas vad det var för scen, eftersom jag skickade in olika texter, även fast det var en projektkurs, så jag svarade ”Eh ja, precis, festscenen ja, det är det.” Och han sa: ”Bra. Har du mer text?” Och jag sa ”Jo men det har jag” – men det hade jag inte, ”festscenen” var det enda jag hade, och den festscenen är faktiskt romanens första scen idag. Det var så det hela började. Men jag tror att jag ville utforska mitt skrivande på ett mer fokuserat och ordnat sätt och att vara i ett sammanhang där människor runt omkring mig också skrev, det är vad jag kan minnas att jag behövde. 

Fick du hjälp med det och i så fall hur?

Absolut. Jag rustades med litteratur och läsningar och att reflektera över skrivandet som ett hantverk. Textsamtal var något nytt för mig, och det var så otroligt givande och viktigt att faktiskt bli läst och att läsa andra. Om jag minns det rätt så gick det från att jag hade ett par sidor till att Jonas kallade mitt lilla dokument för en bok: det hände otroligt mycket på Jakobsberg. Att läsa och skriva blev också två helt symbiotiska aktiviteter för mig.

Vad fick du ut av kursen som helhet?

Oj, massvis. Jakobsberg var min första lite längre kontakt med ett skrivande rum. I början upplevde jag det hela lite väl flummigt, jag kände att lärarna överskattade samtalen om mående i relation till skrivande. Men jag förstod senare hur viktigt det var. Att skrivande väldigt mycket handlar om kroppen: dess erfarenheter, dess harmoni eller inte och det tar lärarna på Jakobsberg verkligen hänsyn till.

Jag skulle också säga att väldigt mycket kändes möjligt under kursens gång. På Jakobsberg kunde jag börja visualisera att mitt dokument kunde bli en bok, det var tack vare alla textsamtal, övriga samtal om litteratur och lärarnas fina arbete. Men det viktigaste var väl att vältra sig i litteratur och i klasskamraternas nyskrivna texter, det var så fantastiskt.

Något särskilt minne du bär med dig?

Första dagen. Jag trodde inte jag hade några problem med att ställa mig upp och läsa ett par rader från projektet framför klassen, men så nervös som jag var när jag ställde mig upp har jag nog aldrig varit. Allt darrade och skakade och jag började tvivla på min egen självbild ett par dagar. Men ingen uppläsning efter det har varit så darrig faktiskt, jag har hittat mina knep nu, tror jag.

Har tiden på Jakobsbsergs folkhögskola betytt något för att du blivit klar med och fått din roman utgiven? Vad i så fall?

Absolut. Att ha textsamtal, oavsett om det är ens eget eller någon annans, är också att ta del av olika läsares blickar och verktyg i litteraturen. Jag var också ung och hungrig, nyfiken och lyhörd, så jag snappade upp väldigt mycket. Jag skulle snarare säga att kursen fick mig att fortsätta skriva än att avsluta romanen, och det för mig var det allra viktigaste.

Skulle du kunna rekommendera kursen till andra?

Ja, sök! Så mysig stämning och så bra lärare, otroliga lärare faktiskt. Och otroliga lokaler! Jag minns det som att kursen var väldigt bra strukturerad och att det fanns mycket utrymme till att reflektera över sitt skrivande.

**************************************************************************

Är du intresserad av kursen som Donia gick? Läs mer här.

**************************************************************************

Donia i textsamtal med Siri Sigrand och Hannah Arnesen i skolans bibliotek. Foto: Jonas Ask

Donia Saleh Foto: Märta Thisner

Fakta: Donia Saleh

Ålder: 24
Yrke/sysselsättning: Masterexamen i litterär gestaltning från Akademin Valand och studerar nu psykologi som en del av statsvetarkandidaten.
Bostadsort: Göteborg
Tid på Jakobsbergs folkhögskola: Hösten 2016.
Något som gör dig glad: Att sommaren är över och att hösten är här, jag har ofta mini-kriser under sommaren, så det gör mig glad att sommaren är över, faktiskt.

"Leila och Amila är som ett huvud med två kroppar, de är i den djupaste symbiosen och samtidigt i den mest klaustrofobiska evigheten. De försöker vara odödliga och stänga ute parasiterna. Men hur skakas symbiosen när Leila faller för Glitterfittornas symbolpolitiska frestelser och drömmarna om vita väggar och tunna gardiner som fläktar. Hur hanterar man begäret att bli skrubbad bort från sig själv?" (Citerat från förlagets hemsida.)

LÄS MER OM FÖRFATTARSKOLANS KURSER 

• Skriv!–Projekt: Facklitteratur

Distans, deltid, CSN.

• Skriv!–Projekt: Skönlitteratur

Distans, deltid, CSN.

• Skriv!–Poesi, Prosa, Dramatik

På plats, heltid, CSN.