"Att ta det på allvar och ha roligt"

Lättat! Flera gånger var det långt ifrån klart att det skulle bli en bok. Det har varit både inspirationstorka, byte av förlag och en inte helt snygg försening från mitt håll, när jag under slutspurten både väntade mitt första barn och jobbade heltid. Så jag är lycklig att Catfight alls blev färdig som bok betraktad. Men det var inte förrän på releasefesten, när jag såg mina föräldrars och vänners glada ögon över champagneglasen, som jag verkligen begrep att okej, nu är det klart. Och då hölls kalaset ändå flera månader försent på grund av Corona! 

Det är inte den första fackboken jag publicerar, för min kompis Diana Olofsson och jag gav ut Saker jag hade velat veta när jag var 15 på Norstedts för ett par år sedan. Men då hade jag henne att luta mig mot genom allt från deadlines till recensioner, och dessutom var det många andra medverkande i boken. Den här gången har jag varit mer allena vid rodret, på ett mer blottat och krävande sätt. Men samtidigt har jag kunnat vila mig mot alla kloka experter i boken!

Vill du berätta lite kort om Catfight - nidbilder av kvinnor i grupp?

Som titeln avslöjar handlar den om myten att kvinnor inte fungerar så bra ihop. Sådant måste sluta antydas, från kultur, politik och media, på det sätt som det gör idag. Och egentligen alltid har gjort. Men boken uppmärksammar också vad det kan bero på när kvinnor faktiskt har samarbetsproblem, skitsnack och rivalitet mellan sig. Vilka stereotyper är det som tvingar fram det? Hur spelar den resursbrist in, som kvinnor lever under i ett patriarkat? Och varför är det så avgörande att vi - trots hur motarbetad vår organisering må vara - går samman i kollektiva anspråk på våra rättigheter? 

Du har tidigare gått här på författarskolan. När du bestämde dig för att söka till kursen, vad var det du tänkte att du behövde hjälp med?

Det mesta, ärligt talat. Jag hade redan gått kursen med ett skönlitterärt projekt, så jag visste att den var ett prima forum för att få lärares stöd, bolla idéer med andra elever och få kurslitteratur som gör skrivarbetet kul. Men jag ville också fortsätta diskutera vad det alls är att skriva. Sådana mer existentiella frågor har ett stort fokus på utbildningen: Vad är möjligt med pennan? Eller snarare: vad är egentligen inte möjligt?

Fick du hjälp med det och i så fall hur?

Ja, absolut. Särskilt stor hjälp fick jag av coachingen, det vill säga när man hörs med en annan elev för att få syn på vad som behöver hända i ens skrivande. Frågeformuläret för det är väldigt bra utformat och en timmes coachning då och då kan innebära insikter om alltifrån att man sover för lite eller borde gå ned i tid på jobbet till att ens synopsis behöver skrivas igenom eller att det är dags att börja ragga förlag.

Vad fick du ut av kursen som helhet?

Kort sammanfattat gav den mig väl råg i ryggen vad gäller både att fokusera på skrivandet i allmänhet och att få ut just den protest mot nidbilder av kvinnor som boken är. 

Något särskilt minne du bär med dig, som du känner betytt extra mycket?

Av en händelse gick det en kvinna på kursen som hade gått en årskurs över mig i högstadiet när jag hade haft det rätt svårt. Vi kände inte till varandra på den tiden, men hennes sympati och ilska i efterhand - framför allt för att vuxna i skolan inte agerade när tjejer mobbade varandra - gjorde mig berörd. Det var så fint att kunna skicka en hälsning till min inre tafatta fjortonåring om att det finns minst en lite äldre person i skolan som hade höjt rösten å våra vägnar om hon vetat.

Har kursen betytt något för att du blivit klar med och fått din fackbok utgiven? Vad i så fall?

Ja, det gav mitt bokprojekt en annan stadga och struktur än vad jag hade kunnat skapa själv. Som de regelbundna textinlämningarna, textresponsen med klasskompisar och lärarnas uppmuntran att ta det hela på allvar och samtidigt - för vad är annars meningen med något? - ha roligt.

Skulle du kunna rekommendera kursen till andra?

Utan tvekan.